Ahhh.. kärlek! Vilket ord, vilken känsla.

 

Haha ni skulle ha hört rösten i mitt huvud när jag skrev det där. Creepy gubbröst! Det skakar vi av oss...

 

Jag tror att man kan vara kär när man är liten. Även om man är kär i flera samtidigt eller riktar sin kärlek mot en ny person varje vecka. Det är ju något man känner, en känsla man får. Det kan räcka med att någon vill leka med en eller erbjuder en kaka. Första känslan är glädje. Är man en sån person som mig så börjar man grubbla och analysera. Varför blev jag glad över kakan? Var de själva kakan eller var det just att denna person erbjöd mig kakan? Han är ju rätt söt... och luktar gott...erbjöd mig kaka... Sen fortsätter de mer och mer och på en dag kan jag bli kär.  Över lite uppmärksamhet riktat till just mig.

 

Jag är nog en person som blir kär i kärleken. Att vara i det där tillståndet när man hela tiden tänker på honom, vad ni skulle göra, säga, hur ni skulle se ut just då. Men även jobbigt, jag är mästare i att dagdrömma! Särskilt när jag rör på mig, ute och går till exempel. Sitter man stilla känns det bara fånigt. Men när jag är där ute och går, oj oj oj vad tankarna går. Men det konstiga är två dagar senare kan jag lika intensivt tänka på en annan.

 

Så det jag vill komma fram till med detta inlägg måste väll vara att jag inte på allvar varit kär. Inte den sanna kärleken utan mer här och nu kärleken. Jag skulle nästan kunna säga att jag vart kär i alla killar jag känt. Eller det är mer att jag funderat och låtsas vara kär för att se om det skulle fungera i mitt huvud åtminstone. 

 

Ännu har jag inte träffat den som slår undan fötterna från marken, tar andan ur mig och rockar my world! Men jag är förbered när han väl kommer