Två människor som vill vara med varandra - i sjukdom och hälsa, med och motgångar, underbaraste och sorgligaste stunderna. Även om man inte upplever allt detta tillsammans så berättar och pratar man ändå om det som att båda personerna var med. Man accepterar varandras brister eftersom man verkligen förstår den andra personen. Är det kärlek från båda hållen som vi nu antar, då kan nästan (99%) allt hända och man finns ändå kvar i varandras liv, man vet att denna person aldrig på något sätt skulle vilja mig något dåligt. Men det viktigaste och tydligaste tecknet på kärlek - de små sakerna, detaljerna.
Skulle de vara till mig exempel - då vet den andra personen exakt vilka 3 naturgodissorter jag alltid tar, den vet vilken tv serie som alltid hjälper att sätta på när jag känner mig deppig, den håller mig hårt i handen om vi är ute på tex promenad eftersom den vet vad som händer när jag går ett tag och hur mycket jag faktiskt skämms över det och den vet mina osäkerheter och accepterar dem utan tjafs.

Sammanfattningsvis - man har tänkt sig att ha kvar denna person livet ut, man kan helt enkelt inte ens föreställa sig livet utan denna människa!

 

Bättre kan jag nog inte förklara ett kärleksförhållande, vilket inte nödvändigtvis måste betyda "sexuelltförhållande". Det jag känner för tex min syster eller Elin kan jag inte kalla något annat än ren kärlek